Världen är ful idag
Några dagar har jag vaknat, sovit som en stock av all tankeverksamhet, för en stund helt missbedömt mående och veckodag. Sakta vaknar jag till och missminner mig att det inte alls var bra, något skavde. Jag kommer på det och ältar lite till. Jag vet inte varför jag gör så. Varför jag inte lever kvar i bubblan.
Världen är ful idag. Jag sitter på tåget och underläppen skakar. En tår ligger i underkanten av ögat tillsammans med morgongrus, letar sig inte fram helt, jag är ändå på tåg. Det är sommarpratet som gör mig ledsen. Om Ebbas pappa. Idag, i "dagens moderna samhälle" känns det som att det är helt okej att ha känslor utanpå, för en hel värld pågår i allas lurar. Men jag orkar inte riktigt gråta på tåg idag.
En man dog i kanalen igår, Ebbas pappa är ledsen och en man låg på marken igår med poliser runt sig. Arbetsrelationer är arbetsrelationer och man ska knipa igen, men jag kan inte. Världen är ful idag.