Intervju
Det är väl ingen som gillar, att prata i telefon.
Jag kan få en ilning i kroppen när min telefon ringer. Vet aldrig vad jag ska säga, förstår inte grejen med att prata så spontant. Har jag tänkt att jag vill prata med någon träffar jag denne på en fika. Inte kan jag småsnacka en tisdagseftermiddag, jag ska plugga och laga mat och träna och kolla på serie. Jag är alltid upptagen. Synd att min familjekommunikation, går ut på att prata på tele i tid och otid. Det är en trevlig grej, men jag ringer själv av lust till folk kanske en gång i månaden. Då har jag alltid något jag ska fråga också "Hur tvättar man den här?" sen kan vi småsnacka. Min kommunikation liknar mer min brors, som är fåordigare än en Tamagoochi.
Idag pratade jag länge i tele. Jag stängde in mig i min lilla garderob och satt i mörkret, lampan släcks när man stänger dörren. Ve och fasa om jag skulle bli hörd när jag pratade.
"Vad är dina svagheter?" "Hur hanterar du en konflikt?" Jag har hört frågorna förut men jag blir satt med skägget i brevlådan. Hade gärna förberett mig inför en intervju. Jag svarar så ärligt jag kan och hon bemöter det med sådan trevlighet att jag hellre vill ha jobbet på grund av chefen.
-"Mjo jag har ju lidit av psykisk ohälsa, det kan komma fram vid stress..."
-"OKEJ, MEN HÄR ÄR INTEEE STRESSIGT! ALLTSÅ IBLAND KANSKE, MEN NEJ DET ÄR INTE STRESSIGT"
-"Mjo jag har ju erfarenhet av det men inte praktiskt..."
-"JO DET ÄR ERFARENHET, DEEEET ÄR DET!"
Jävlar anamma i den kvinnan. Det vore så najs att hoppa in på mina lediga dagar på sommaren. Fan vad jag vill jobba, tjäna pengar. Alltid ha det man inte kan få. Fast jag vill bara ha det i liten dos, som omväxling och kick. Då kanske det inte gäller.
Nu darrar mina armar av boxningen, att träna med en kompis och svettas så man får tunnelseende- det ger endorfiner.
Tack och bock nu blir det Skam.