eilahtan.blogg.se

Vi pratar inte så mycket med varandra nuförtiden. Främlingar i mellan. Det enda utbytet jag haft med för mig okända människor den senaste tiden är i de här tre situationerna: 

1. Jag går ut i cykelbanan utan att titta varav en morgontrött man muttrar: "För iiii helvete, se dig för!"

2. En busschaufför stannar bussen för att högt förtydliga att jag ska sitta i bakre delen med hund. Jag försöker förklara att det inte går "för att..." innan han utbrister "VAD I HELA FRIDEN TÄNKER DU MED"! 

3. En cyklist stannar upp mig och förklarar trafikregler i fem minuter. Jag försöker gå men blir hejdad för nu ska jag minsann lyssna. Aldrig har en främmande person tagit för sig så mycket?

 

Aldrig att någon skulle utbrista till mig med samma tonhöjd som busschauffören "ÅH VILKEN HÄRLIG DAG DET ÄR, är det inte?" för att verkligen förtydliga de facto. Nej, men negativa känslor och att förhålla sig till regler, det är mer okej. Men vore det inte trevligt med något annat prat också? Vet inte egentligen. När någon vill kallprata kan jag ibland bete mig som en högfärdig D-kändis. 

Hur som haver, nu ska jag prestera mindre. Inte sluta prestera helt för det är också en prestation i sig. Jag vill inte måla, skriva eller lyssna på ny musik för att hitta mig. Jag vill göra det jag gör just nu, fast lite mindre och mer närvarande. Det knepiga är att när man mår dåligt tänker man ofta att något fattas, att det är något annat man måste göra för att det ska fylla en. Det är vad jag tänkt i cirka 4 år i alla fall. Sen har jag inte hittat det jag ska göra för att känna mig uppfylld rent praktiskt. Detta i sig gör att jag känner mig ännu mer misslyckad och tom. Så om jag slutar leta.