Doglady
Sakta förfaller utseendet en helg. En kraftansträngning på fredagen, för gästerna. Linserna på fastän jag är sjuk. Smink på gammalt smink. Knut försöker ta godispapperna när vi sitter i soffan eller luktar gästerna mellan benen. Jag springer efter honom och återkommer “Vad var det ni sa nu?”. Lördagsmorgon och åh vad jag längtat efter en ledig dag. Milstolpen är hundrastgården och jag vet att jag ser för hemsk ut. Fettigt hår, glasögon och en stor kappa som döljer allt. Jag behöver inte imponera men mitt mervärde sjunker för mig själv. “Jag kände inte igen dig med glasögon” skrattar en dam. Hon är äldre och har quiltad jacka och sjal. Känslan av jätteful förstärks. Jag tränar klockan 20 en lördag och sista inramningen för dagen är kvällsrundan. På gården står vi och leker, jag snörvlar och tänker att jag snart borde lägga mig. Klockan är 21. I trappen träffar vi grannar som ska ut och jag skrattar ursäktande över mig själv utan att säga ett ord. Söndagmorgon och vi åker buss. Någon luktar äckligt och jag härleder det till den gamla gubben med förnäm uppsyn. Jag föreställer mig hur han får duscha en gång i veckan. Eller så är det inte kroppen som luktar utan hans torra andedräkt. Jag har jobbat med gamla och inget är så illa som den där igentorkade munnen. Jag vet att jag inte hade tänkt så här om jag varit på godare humör. Ett litet skratt när jag ser hur Knut uppskattar att vara i stan. Jag sitter i hundrastgården och avundas alla andras helger. Att vila och vara ensam är min bästa och värsta vän.