Norm
Normen är normen och den är fantastisk. Det känns aldrig som att jag hör till normen. Ibland är det fantastiskt och ibland känner jag mig sämst i världen. JAG KAN OCKSÅ VARA NORMAL! Vill jag skrika. Ha kammat hår, säga vanliga saker som inte provocerar och vilja hänga med folk och gå ut och kanske shoppa med en främmande person som nu är min kompis? Men det vill jag inte. Ibland vill jag bara trycka upp något i ansiktet på alla som verkar ha ett så fantastiskt normalt liv och säga: JAG HAR OCKSÅ KUL! Fast sen har jag inget att visa och jag blir ännu argare. Kläderna som var fina igår är nu något grått, trist, ett försök, och personligheten jag tidigare fått komplimang för är bara blä.